|
Tanjas Klinik utröner alltid patientens besvär inför behandlingen och berättar att man använder högst två iglar vid första besöket.

|
|
Hirudoterapi eller blodigelvård har utvecklats genom århundraden.
Långt ifrån alla iglar duger, det behövs en särskild medicinsk art som odlas på speciella uppfödningsställen främst i Ryssland varifrån de exporteras till ett flertal olika länder.
Förhållandet mellan patient och igel är högst personligt, varje igel används enbart för en och samma människa.
|
Som myggbett
Under behandlingen suger en igel cirka 15 gram blod och tillför samtidigt kroppen nyttiga ämnen för blodcirkulationen.
Igeln läggs på huden så att den på ett litet område kan söka det rätta stället där den fäster sig, detta kan ta en stund. När den väl fäst sig känner man just som ett myggbett.


Smärtan försvinner snabbt vilket beror på det ämne som igeln avsöndrar och som har en bedövande verkan. Efter en stund avsöndrar igeln ett sekret, det är igelns svett som rinner ner. Efter något över en halvtimme lossas iglarna och läggs i en flaska och förs tillbaka till naturen.
Enligt praxis är sannolikheten att de dör efter det att de använts relativt stor, de har vuxit upp i laboratoriemiljö och klarar inte naturen. Om de överlever kan i dem i allmänhet användas på nytt efter cirka ett halvår.
Efter behandlingen känns inget speciellt. När man tar av bandagen efter ett dygn ser man små sugmärken.
Igeln suger sig full på 15–45 minuter, varefter den själv släpper. Patienter jämför vården med känslan man har när man bränts av nässlor.
Somliga patienter känner svaghet efter vården, men de flesta blir uppiggade och energiska, en känsla som ju även blodgivare upplever.
Blodigelvården hjälper bland annat vid högt blodtryck. Goda resultat har noterats hos män med prostataoch potensbesvär och för kvinnor med övergångsproblem. Även huvudvärk och olika inflammationer kan skötas med blodiglar. Dessutom förbättras den naturliga motståndskraften av igelvård.
Medicinsk användning av blodiglar
Blodigeln användes förr till åderlåtning men dess popularitet avtog i slutet på 1800-talet samtidigt som åderlåtning tappade i status som medicinsk behandling.
I modern medicin används iglar i vissa fall för att rädda [transplanterade kroppsdelar med dålig cirkulation. På grund av bristande venöst återflöde samlas blod i den transplanterade kroppsdelen vilket kan leda till komplikationer och vävnadsdöd.
Iglar används för att transportera bort blodet tills det venösa återflödet hämtat sig. Igeln suger ut 5-15 ml blod, men på grund av de aktiva ämnena i igelns saliv kan ytterligare 20-50 ml sippra ut från en till 24 timmar.
Iglar har på detta sätt räddat nästippar, öron, läppar och andra lemmar.
På grund av risk för blodsmitta destrueras iglar efter användning och ska inte återanvändas på flera patienter.
Blodiglar har i modern tid även använts för att minska svullnad vid åderbråck och som smärtlindrare vid knäledsartros. En svårighet med vetenskapliga studier på iglar är att placeboeffekten av igelbehandling är svårutredd.